Anteckningar från år 2004

Mycket har förändrats på några få år. Jag funderar kring en kommande föreläsning och går igenom lite anteckningar som lyckats sprida ut sig i datorn. Då hittar jag följande anteckning som speglar en fas i en förändringsprocess. Anteckningen kan vara lika aktuell fortfarande tror jag, fast den är från nov. 2004, eller?

Föreställningar om studieform...

Jag pratade med en student häromveckan som ville fortsätta sina studier på distans istället för på campus. Lite nyfiket frågade jag varför, då studenten bodde inom pendlingsanstånd.
Det visade sig att hon redan prövat på en termins distansstudier och tyckte att det var en form som passade henne. Jag frågade vidare. ”Varför då?”
Svaret kom både spontant och lite överraskande; ”Man lär sig mer...”

Då jag hade haft misstankar åt ett helt annat håll frågade jag. ”Hur menar du?”
Det visade sig att hon vid jämförelse tyckte att studierna gav mer i distansformen då man var tvungen att läsa all kurslitteratur och att medstudenterna också gjorde det. Det var helt nödvändigt i distansformen och man kom inte undan som man kunde på campuskurserna hon läst. Det var helt enkelt mer givande.

Lite omtumlad och tankfull lovade jag att se vad jag kunde göra. Tänk att jag trodde att studenten kanske var ute efter en genväg, eller lättare väg för sina studier. Lite skamset smålog jag åt mig själv.
Jag möter många frågor från lärarkollegor inför kvalitetsaspekter när kurser skall ”distansgöras”. Tankar om att distansstudier är något man gör vid sidan av, och att man därmed inte har sin själ i studierna är vanliga. Av detta följer lätt föreställningen att distansstudenten är i ett slags B-lag.
Men, kanske är det så att studieformerna som studenten prövat och utvärderat var mer ett betyg på campusformens praxis än på distansformen?

Det här väcker många funderingar inför de former vi väljer när undervisning planeras och lärande skall stimuleras. Vanans makt är stark och ofta vilar vi tryggt i att den form vi vuxit in i och ärvt är den bästa för verksamheten.
Det är vanligt i all planerad undervisning att det kan vara svårt att skilja på form och syfte. Vad är de olika studieformerna; distans, campus, halvdistans, eller föreläsning, seminarium, laboration, grupparbete annat än en medvetet eller omedvetet vald form för undervisning? Ändå tillmäter vi formen ofta ett egenvärde och inte hur väl de stödjer studentens lärande i utbildningssammanhang. Detta gäller både inom campuskurser och distanskurser.
Jag får ta och se över min planering igen. Kanske pressar vi distansstudenterna för hårt om vi nu skall hålla samma kvalitet som campuskurserna??