Jag har en bok jag ärvt från min svärfar. Han hade den som kurslitteratur när han gick folkskoleseminariet för många år sedan. Boken heter "Att vara lärare" och är skriven av Martin Bäcklin, 1948 på Almqvist & Wiksells förlag. Jag läser i den ibland när jag behöver påminna mig om att pedagogisk litteratur inte alltid är bäst om den är ny. Risken finns annars för svartmålning av hur vi tror det var förr...
Jag funderade på det där med att den som har makten att ställa frågor i det offentliga eller halvoffentliga rummet har ett ansvar och en makt som kan brukas med klokhet eller inte. Detta med anledning av mentometertekniken i olika sammanhang som jag arbetar med. Ett citat från kapitel 8 "Frågan och svaret".
Någon har sagt, att frågeställningen är för läraren, vad fingersättningen är för pianisten. Det är kraftigt tilltaget; undervisning är inte bara frågor och svar. Men jämförelsen är ändå träffande. I båda fallen rör det sig om formella ting, som i och för sig är skäligen likgiltliga. Men hanterar man dem suddigt och fumligt, grumlar man också sitt budskap till åhöraren.
En annan tanke om frågandet är om frågan bottnar i genuin nyfiken om vad/hur den andre tänker. Här finns en stor skillnad i attityd, som kommer att märkas av de som tillfrågas.
