En pedagogisk grundsyn (?)

I många sammanhang ombeds lärare/pedagoger att formulera sin pedagogiska grundsyn. Det vanligaste sättet verkar då vara (efter ett snabbt googlande) att formulera ett antal ganska självklara postulat som knappast någon kan ifrågasätta för att sedan utifrån detta göra en beskrivning över den egna (förträffliga) positionen.
Att formulera en pedagogisk grundsyn som ett slags credo är knepigt. Det måste, om man så skall göra, bli ett resonerande och problematiserande dokument där olika aspekter av det som vanligtvis hanteras under redogörelsen av pedagogisk grundsyn, nämligen synen på kunskap, synen på människan som kunskapande varelse, synen på samhället, etiksyn och situationens villkor. Samtidigt skall det vara någon form av personligt ställningstagande vilket jag skall försöka ge uttryck för. Jag gör detta i en slags betraktelse och tror att min egen position kommer att framstå tydligt ändå.

Om människan och lärande vill jag påstå att hon lär sig hela tiden oavsett tid och miljö, hon är i detta avseende oerhört anpassningsbar. Är det något som vi kan förstå av historien och studiet av kulturer så är det att människan anpassar sig till sina (lär)villkor. Människan har allt sedan antiken försökt beskriva lärandets villkor. Detta med olika perspektiv och teoretiska glasögon, som naturligtvis är färgade av sin samtid och kultur. I dag är det, det sociokulturella perspektivet som dominerar beskrivningen av hur människan lär. Naturligtvis har jag svårt att befria mig från den dominerande uppfattningen från vår tid och kultur. Jag måste tillstå att min syn på hur människor lär, präglas av detta perspektiv.

• Kunskap är varken en enbart kognitiv process eller en enbart fysisk process
• Kunskap är sammanhangsberoende
• Kunskap är språkberoende
• Kunskap är endast möjlig i samspel mellan människor
• Kunskap utvecklas med hjälp av och på grund av Artefakter – Verktyg!

Fast, frågan är om det egentligen är så "nya" insikter? Kanske snarare betoningar?
Den intressanta frågan kvarstår dock, vilka konsekvenser får det för undervisningspraktiken?
Hänger min praxis ihop med min syn på lärande? Alltför ofta inte, eftersom det är så många saker som styr och begränsar den faktiska möjlighet jag har att styra över andras lärsituation.
Jag är inte ens alltid medveten om den diskrepans mellan vad jag uttalar för ideal och den praxis jag själv lever i. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om detta då lärares/pedagogers språkbruk ofta är problematiskt värderande snarare än ett yrkesspråk med preciserad betydelse. Flera studier har gjorts som påvisar detta.

För att diskussionen om pedagogisk grundsyn ska bli pedagogiskt meningsfull bör inte en grundsyn ses som något evigt och oföränderligt. Genom reflektion kan även grundläggande antaganden förändras. Detta är den bärande tanken bland de teoretiker som diskuterar reflektion och erfarenhetsbaserat lärande (Argyris och Schön 1996, Granberg och Olsson 2004). Att gå direkt på grundsynen fungerar inte. En pedagog som får frågan: ”Vilken pedagogisk grundsyn har du?” kommer förmodligen att svara i enlighet med de uppfattningar som hon själv och omgivningen anser vara de ”riktiga”. Det är bara genom att konfrontera sina konkreta handlingar och försöka få syn på de resonemang man för kring dem som den genuina pedagogiska grundsynen, det man ”menar” med det man gör, kan bli synlig, eller åtminstone skönjbar.
(Maria Andrén, Det pedagogiska övervägandet. Åbo Akademi University Press 2008, s.66)

Min utgångspunkt i förhållningssättet till människan är i alla fall att hon är naturligt nyfiken och en ständigt lärande varelse. I formella inlärningssituationer kan däremot en mängd hinder uppstå, både av kognitiv art men också av emotionella och till och med existentiell art. Med åren har jag lärt mig att många människor har ett komplicerat och spänt förhållande till teknik. Det skulle nästan kunna klassificeras som existentiellt. I lärarrollen har detta sedan gammalt varit ett bekymmer och jag vill gärna citera Martin Bäcklin. Att vara lärare, Almqvist & Wiksells serie: Handböcker för lärare, 10. Tryckt 1948!!

De tekniska hjälpmedlen för undervisningen lär man känna så småningom, men bekantskapen bör inte uppskjutas för länge. Läsfolk har ibland rätt grumliga begrepp om maskiner. Det känns ganska genant, när t.ex. en baloptikonlektion kommer av sig vid ingången, därför att man inte behärskar apparaten. Jag har sett skådespelet rätt många gånger. 1946 års skolkommission föreslår, att en specialkurs i användandet av tekniska hjälpmedel (skrivmaskiner, dublikatorer, grammofoner,- epidiaskop för skioptikon- och baloptikonbilder, filmapparatur, radioutrustning) skall inläggas i lärarutbildningen. Jag skulle vilja rekommendera mina läsare att ta del av kommissionens motiviering (betänkandet s. 472 ff.). Enligt min mening är det angeläget, att förslaget beaktas. Den åsikten kan man hysa utan att förfalla till yrvaket aktualitetsjäkt eller till övertro på de tekniska hjälpmedlens betydelse. De är blott hjälpmedel, men som sådana kan de ibland vara ovärderliga. (Citat sid. 143)

Martin Bäcklins text, 60 år gammal känns förvånansvärt aktuell. Ändå är det stor skillnad på då och nu. Skillnaden kan bl. a. beskrivas som att Bäcklin såg tekniken som hjälpmedel, liksom vid sidan av. Idag är den digitala och tekniska impregneringen av vår tillvaro så omfattande att det inte är rättvist att betrakta IKT som hjälpmedel vid sidan av… IKT påverkar våra kommunikationsmönster och informationsstrategier på ett så omfattande sätt att vi måste omvärdera vår syn på många områden. I synnerhet om hur människan kommunicerar, skapar kontakt och organiserar undervisningsstrukturer. Samtidigt finns det många människor som strategiskt undviker all form av IKT… och lever ett rikt liv ändå :).

“It is human nature to want to acquire new knowledge and skills, and if people aren’t doing it, they will have good reason.” Hardingham (2006)

Här berörs då frågan om balanser, mellan privat och professionellt. Naturligtvis kan undervisning och lärande ske utan digitala arkitekturer, så har det ju varit länge och kommer i olika sammanhang att fortgå, men som lärare idag, i det formella utbildningssystemet oberoende av nivå, kan inte frågan längre förpassas till hjälpmedel som man kan ha eller inte. Digital kompetens är inte längre enbart kognitiv kunskap om IT, utan innefattar även ett förhållningssätt till omvärlden. Digital kompetens är idag för läraren lika viktig som att kunna läsa och skriva.
Prof. M. Wesch (Kansas State University) betonar på ett intressant sätt behovet av att tänka om, (rethinking) angående en mängd aspekter med anledning av våra förändrade kommunikationsvanor med exempel från youtube. Detta är viktigt, inte minst med tanke på våra föreställningar kring utbildning och hur den skall bedrivas. Med IKT ser jag själv en enorm utmaning till just rethinking, och jag gör det gärna eftersom det finns sådan potential i just kommunikationsavseende med IKT… och lärande handlar ju om kommunikation och förhållningssätt.
Vad blev det då av min pedagogiska grundsyn? Jo, att den är föränderlig och situationsbunden, och därför lite svår att få fatt i med en sådan här text. Men, i stort handlar det om förhållningssätt, attityd och kommunikation.