Idag läste jag om Stavros Louca som tydligen är en enastående mattelärare. Jag googlade lite och blev glad över vad jag läste. Den utmaning han nu ställs inför är att "Göra sämsta klassen bäst" (knepig formulering förresten) samtidigt görs det en film om detta. Eller snarare, det är en filmidé från början. Riktigt spännande och se hur det går men mina funderingar går vidare kring betygsaspekter av detta.
Ganska ofta debatteras det om betyg och rättvisa, vilket naturligtvis är två helt oförenliga begrepp, men utan att fördjupa mig i den diskussionen kan jag inte låta bli att utbrista; varför kan inte alla elever få en sådan lärare?! Det är ju orättvist (!) :) om betygen i skolan skall vara beroende på om man har tur att få en kunnig och engagerad lärare. Allt tal om tidigare betyg, fler betygssteg m.m. bleknar i Stavros egen devis:
Jag brukar säga att eleverna i första hand inte är här för betygens skull, utan för att lära sig för framtiden.
Min uppgift som lärare är att förmedla att matte är roligt, intressant – och mycket lättare än språk. Vilket gagnar just invandrarbarn. Det han utgår ifrån är inga hokus-pokus-knep. Mer från en sann glädje.
– Kan jag förmedla den kärlek som jag själv känner till matte blir ämnet lättare att förstå.
Vill inte alla lärare att deras ämnen ska framstå som lätta?
Ska vi återgå till sannolikhetsteorin ser Stavros Louca inget uppenbart samband:
– Ibland tror jag det är tvärtom, många lärare sätter en ära i att deras ämnen betraktas som svåra. Det ger dem själva en högre status.
Nu kan man med att klippa ihop citat på det sättet jag gjort ovan förleda läsaren till att tro att Stavros Louca skulle hålla med mig om detta blogginlägg. Det vet jag naturligtvis ingenting om utan jag har högst självsvåldigt använt citat för eget funderande. Bara en källkritisk randanmärkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar