Film och mening

Vissa saker gör mig extra glad, som idag när jag i brevlådan fick ett tjockt kuvert med en trycksvärtsdoftande färsk avhandling om vilken betydelse film kan få för individers livsperspektiv. Eller, Vad gör film med publiken och vad gör publik med filmen?

Det är viktigt att utforska de arenor som människor söker sig till och nyfiket ställa frågan, vad betyder detta? Först när vi lyhört och nyfiket närmar oss dessa arenor lär vi oss något. Film som berättarform är ju inte längre särskilt nytt men kopplingen livsvärden och meningskonstruktion i samband med s.k. breda filmer som många ser är inte så vanligt. De filmer som personerna i avhandlingen lyft fram är följande:
Weird Science (1985), Dirty Dancing (1987), Den siste kejsaren (1987), Änglagård (1992), Lejonkungen (1994), Léon (1994), Nyckeln till frihet (1995), Livet är underbart (1997), Fight Club (1999), The Matrix (1999), Sagan om ringen (2001, 2002, 2003), The Butterfly Effect (2004) samt Så som i himmelen (2004).

Av dessa är det bara Weird Science jag inte sett. Säger detta något om vår gemensamma berättartradition, eller bara något om mig? Nu måste jag naturligtvis se den filmen också...

I ett annat sammanhang skrev jag (2003) en gång följande som jag fortfarande står för:
...bildkonst och film kan användas i religionsundervisningen för att illustrera hur människan i olika tider sökt nya uttryck för att gestalta existentiella frågor. I detta återanvänds de gamla metaforerna men behöver återskapas på nytt för att skapa mening och förståelse. Detta ger i sin tur en grund för vidare samtal.

Owe Wikström skriver i ett sammanhang att hans intresse för de religiösa symbolerna främst inriktas på hur de fungerar för en individ eller kollektiv. Med anledning av detta uttrycker han följande

Vidare är mitt intresse religionsfenomenologiskt och transkulturellt. Det betyder att den kristna symbolvärlden visserligen är central – men hela tiden i relief mot människans/mänsklighetens allmänna religiösa symbolanvändning. Detta innebär i sin tur att jag menar, att det är konstnärer och författare som i ett sekulariserat Sverige – där de klassiska religiösa termerna är på väg att försvinna – är de som impressionistiskt formulerar både upplevelsen av den religiösa språkfattigdomen men också söker sig fram mot alternativa symboler. Just som forskare på gränsområdet mellan psykologi och religion menar jag, att det är viktigt att närma sig skönlitteraturen, lyriken och filmen och granska dess uttryck för ’det som i människan är’

De frågor om människan och livet som generationer före oss bearbetat och alla generationer måste bearbeta går inte att konservera i stela former. Efter en tid har de gamla bilderna stelnat, nya skapats och inte sällan utmanat de gamla som har förvandlats till något mer än bara bilder.

I sina svårfångade tankar om transcendens och evighet, mening och lidande, frihet och ansvar har människan en förkärlek till att uttrycka sig i berättelser och metaforer. Varje generation skapar sitt uttryck för detta.

Det är lätt att hålla med Wikström när han lyfter fram konstnärer och författare som viktiga att lära av vad gäller gestaltning av alternativa symboler. Det är konstnärens profession att utforska bilden, texten, ljudets och formens möjligheter att uttrycka det som skall uttryckas...