Mer betygsfunderingar

Idag läste jag om Stavros Louca som tydligen är en enastående mattelärare. Jag googlade lite och blev glad över vad jag läste. Den utmaning han nu ställs inför är att "Göra sämsta klassen bäst" (knepig formulering förresten) samtidigt görs det en film om detta. Eller snarare, det är en filmidé från början. Riktigt spännande och se hur det går men mina funderingar går vidare kring betygsaspekter av detta.

Ganska ofta debatteras det om betyg och rättvisa, vilket naturligtvis är två helt oförenliga begrepp, men utan att fördjupa mig i den diskussionen kan jag inte låta bli att utbrista; varför kan inte alla elever få en sådan lärare?! Det är ju orättvist (!) :) om betygen i skolan skall vara beroende på om man har tur att få en kunnig och engagerad lärare. Allt tal om tidigare betyg, fler betygssteg m.m. bleknar i Stavros egen devis:

Jag brukar säga att eleverna i första hand inte är här för betygens skull, utan för att lära sig för framtiden.

Min uppgift som lärare är att förmedla att matte är roligt, intressant – och mycket lättare än språk. Vilket gagnar just invandrarbarn. Det han utgår ifrån är inga hokus-pokus-knep. Mer från en sann glädje.
– Kan jag förmedla den kärlek som jag själv känner till matte blir ämnet lättare att förstå.

Vill inte alla lärare att deras ämnen ska framstå som lätta?
Ska vi återgå till sannolikhetsteorin ser Stavros Louca inget uppenbart samband:
– Ibland tror jag det är tvärtom, många lärare sätter en ära i att deras ämnen betraktas som svåra. Det ger dem själva en högre status.

Nu kan man med att klippa ihop citat på det sättet jag gjort ovan förleda läsaren till att tro att Stavros Louca skulle hålla med mig om detta blogginlägg. Det vet jag naturligtvis ingenting om utan jag har högst självsvåldigt använt citat för eget funderande. Bara en källkritisk randanmärkning.

Film och mening

Vissa saker gör mig extra glad, som idag när jag i brevlådan fick ett tjockt kuvert med en trycksvärtsdoftande färsk avhandling om vilken betydelse film kan få för individers livsperspektiv. Eller, Vad gör film med publiken och vad gör publik med filmen?

Det är viktigt att utforska de arenor som människor söker sig till och nyfiket ställa frågan, vad betyder detta? Först när vi lyhört och nyfiket närmar oss dessa arenor lär vi oss något. Film som berättarform är ju inte längre särskilt nytt men kopplingen livsvärden och meningskonstruktion i samband med s.k. breda filmer som många ser är inte så vanligt. De filmer som personerna i avhandlingen lyft fram är följande:
Weird Science (1985), Dirty Dancing (1987), Den siste kejsaren (1987), Änglagård (1992), Lejonkungen (1994), Léon (1994), Nyckeln till frihet (1995), Livet är underbart (1997), Fight Club (1999), The Matrix (1999), Sagan om ringen (2001, 2002, 2003), The Butterfly Effect (2004) samt Så som i himmelen (2004).

Av dessa är det bara Weird Science jag inte sett. Säger detta något om vår gemensamma berättartradition, eller bara något om mig? Nu måste jag naturligtvis se den filmen också...

I ett annat sammanhang skrev jag (2003) en gång följande som jag fortfarande står för:
...bildkonst och film kan användas i religionsundervisningen för att illustrera hur människan i olika tider sökt nya uttryck för att gestalta existentiella frågor. I detta återanvänds de gamla metaforerna men behöver återskapas på nytt för att skapa mening och förståelse. Detta ger i sin tur en grund för vidare samtal.

Owe Wikström skriver i ett sammanhang att hans intresse för de religiösa symbolerna främst inriktas på hur de fungerar för en individ eller kollektiv. Med anledning av detta uttrycker han följande

Vidare är mitt intresse religionsfenomenologiskt och transkulturellt. Det betyder att den kristna symbolvärlden visserligen är central – men hela tiden i relief mot människans/mänsklighetens allmänna religiösa symbolanvändning. Detta innebär i sin tur att jag menar, att det är konstnärer och författare som i ett sekulariserat Sverige – där de klassiska religiösa termerna är på väg att försvinna – är de som impressionistiskt formulerar både upplevelsen av den religiösa språkfattigdomen men också söker sig fram mot alternativa symboler. Just som forskare på gränsområdet mellan psykologi och religion menar jag, att det är viktigt att närma sig skönlitteraturen, lyriken och filmen och granska dess uttryck för ’det som i människan är’

De frågor om människan och livet som generationer före oss bearbetat och alla generationer måste bearbeta går inte att konservera i stela former. Efter en tid har de gamla bilderna stelnat, nya skapats och inte sällan utmanat de gamla som har förvandlats till något mer än bara bilder.

I sina svårfångade tankar om transcendens och evighet, mening och lidande, frihet och ansvar har människan en förkärlek till att uttrycka sig i berättelser och metaforer. Varje generation skapar sitt uttryck för detta.

Det är lätt att hålla med Wikström när han lyfter fram konstnärer och författare som viktiga att lära av vad gäller gestaltning av alternativa symboler. Det är konstnärens profession att utforska bilden, texten, ljudets och formens möjligheter att uttrycka det som skall uttryckas...

Om Betyg

”You can’t fatten a pig by weighing it a lot”

Jag undrar ofta om de som förespråkar många betygssteg är medvetna om skillnaden i relativa och målrelaterade betyg? Om vi pratar om relativa betyg, det vill säga att jämförelse görs med alla andra i riket i en så kallad normalfördelningskurva, så kan vi ha hur många steg som helst i betygsskalan. Nu lämnade Sverige denna betygsidé på 90-talet och införde målrelaterade betyg och kurserna skulle ha tydligt formulerade mål. Betygen skall då ange om du nått målen för kursen. Här uppstår problem med flera betygssteg. Om du skall ha flera betygsnivåer på hur väl du uppnått kursens mål så måste de uppnådda kunskapskvalitéerna formuleras i tydliga kriterier för varje nivå. Ju fler betygssteg, ju fler kriterier. Alla som arbetat med att formulera sådana vet att det är rätt knepigt om man inte skall förfalla till rena fånigheterna i petimeterdetaljer. Risken är stor att man gör detta, just för att vara tydlig. Kan då betygen trivialisera kunskap och bildningsäventyret? Ja, risken är stor.

När ivrarna för fler betygsteg säger sig vila på en harmonisering med Europa (Bolognaprocessen) så är inte detta riktigt sant. Det betygssystem som då hänvisas till är just ett relativt betygssystem och därmed inte jämförbart med det svenska målrelaterade. Att tro att betyg är ett verktyg för kvalitetsutveckling i skolan är ett missgrepp. Allt för mycket tid används redan av lärarna till betygssättning i ett system som är mycket tveksamt från början. Åtminstone om målet är att stimulera lärande och bildning. Då behövs mer av äventyr i kunskapandet än mätning. Det man lär sig av äventyr kan också vara svårt att förutse i formulerade mål innan. Tänk vad svårt det är.

Några intressanta texter om just betygssättnings i relation till Bolognaprocessen där skillnader i betygsfilosofi och form belyses. Detta är relevanta texter även för debatten om ungdomsskolans betygssystem. Ja, alla betygssystem förresten…

PM om ECTS och Ytterligare ett

Fler artiklar om videokonferenser

Det kommer en jämn ström av artiklar som nu kopplar samman videokonferensens möjligheter. Här fokuseras då miljöperspektivet och företagens många och långa affärs och konferensresor. Inte att förvånas över i och för sig men det är intressant att det bara är Ciscos system som uppmärksammas och möten i de fasta och sannolikt ganska dyra installationer inte balanseras med fler sätt att kommunicera på över nätet beroende på syfte och gruppkonstellation. Allt verkar präglas av behovet från hög chefsnivå i mycket stora företag.

Artikelinnehållet har dessutom en stark betoning på att återge hur väl tekniken är utvecklad för att vara så lik ett "verkligt" möte som möjligt. Jag är ändå frågande inför detta. Är likhet det som krävs för att vi skall klara av mer kommunikation över nätet. Jag tror inte det. Vi är duktiga på och dessutom ganska fexibla att anpassa våra kommunikationssätt efter situation. Allt från röksignaler till affäslunch.
Särskilt intressant var att läsa läsarkommentarerna till artikeln där någon nämnde ekonomin i konceptet. Betänk då att ingen blir lycklig över ETT konferenssystem av Ciscos modell, liksom ingen blir glad över en fax. Det krävs minst två för att kommunikation skall uppstå...
Likväl är jag positiv att utveckling av detta slag sker och att några företag kan investera i det. Det kommer att ge ringar på vattnet och kanske kommer vi att samtala som kapten Kirk och Spock gör en dag.