Att läraryrket skulle kräva snudd på medfödda personlighetsegenskaper är en utbredd föreställning, som t ex lärarutbildningen förstärker. På lärarhögskolan får man ju knappast lära sig ett dugg om sådant som skolans samhällsfunktioner eller elevernas och lärarnas klassbakgrund betyder. Därmed trollas väsentliga orsaker till skolproblemen bort. Desto mer pratas det om skolämnen och om det som händer innanför klassrummets fyra väggar, om ´disciplinproblem´, ´motivationsproblem´, vilka ska lösas med hjälp av rätt pedagogisk metod. Och när sen metodikundervisningen i regel är så eländigt dålig att den är till föga hjälp när man hamnar inför en klass, vad återstår annat än att uppfatta motgångarna i jobbet som uttryck förr att min personlighet inte duger?
...
Men av debatten att döma verkar det som om skolans problem skulle bero på att lärarna och skolbyråkraterna har felaktiga pedagogiska idéer inuti huvudet. Detta innebär ett alldelses orimligt krav på den enskilde läraren: att med ´alternativa´ pedagogiska metoder lösa problem som inte är pedagogiska, att individuellt ta på sig skulden för utslagning, sortering och förtryck som har samhälleliga orsaker.
...
Dessutom fostrar skolan eleverna till precis samma individualistiska förhållningssätt:
Donald Broady, Den dolda läroplanen, 1977
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar