"Våga veta! Om bildningens möjligheter i massutbildningens tidevarv, red. Anders Burman"
Jag gillar titeln...
Två citat nedan som aptitretare, ett från inledningen och ett från slutet av artikeln - Läs! Boken finns att beställa på följande länk eller att ladda ned i pdf på samma sida.
Seminarieformen är inte endast en kulturell produkt, utan en avsiktligt
uppfunnen social situation med specifika mål.
Ett tecken på seminarieformens outtalade mål är att ordet
seminariekultur är ett begrepp som akademiker använder, inte
sällan på ett värderande sätt. ”På den och den institutionen finns
det en verkligt bra seminariekultur” kan någon säga, och det
innebär att det råder en öppen atmosfär och att nya teorier och
forskningsresultat bryts mot äldre, i ett levande och pågående
samtal. På ett annat ställe kan det råda en ”förskräcklig” seminariekultur,
där människor far illa och vissa tankemönster är tillåtna,
andra inte, vilket skapar stagnation.
Om syftet med seminarier är att grundutbildningsstudenter ska
fostras in i ett vetenskapligt tänkesätt, lära sig argumentera för en
ståndpunkt, lyssna på och bedöma andras argumentation och ta
till sig andras erfarenheter – vidga sitt vetande – måste man
tänka på att dessa mål inte är självklara. Högskolans lärare är
ofta väl medvetna om att det är första steget i en bildningsprocess
som tas när en student första gången bevistar ett seminarium.
Ansvaret för den enskilda studentens utveckling känns
många gånger hisnande stort och svårt att fullfölja när läraren
har flera och stora seminariegrupper.
Samtidigt säger beprövad erfarenhet att seminarieformen är
fruktbar för att utveckla studenters tänkande, förmåga till inkännande,
fantasi och argumentationsförmåga, och i många
avseenden överlägsen andra undervisningsformer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar