Jag har i flera sammanhang stött på uppfattningen att skola/högskola måste närma sig den s.k.
verkligheten för att göra lärandet relevant och meningsfullt för elever/studenter. Det finns skäl att ställa sig frågande inför en sådan användning av begreppet "verkligheten" och jag gräver fram Skolfrågor - Om skola i en ny tid
SOU 1997:121 som är en av de mest intressanta rapporter jag läst. Jag citerar ett längre stycke som jag tycker belyser frågan och stämmer till eftertanke. (för referenser gå till rapporten.
SKOLAN SOM KUNSKAPSMILJÖ
Ibland talar man kritiskt om ”skolkunskap” och menar
en kunskap som utvecklats i skolan och egentligen inte kan användas någon
annanstans. Det finns naturligtvis problem förknippade med det kontextbundna lärandet
och med skolan som särskild kunskapsmiljö. Den svåra uppgiften för skolan är
att på en gång vara en särskild miljö för lärande och i denna miljö låta
eleverna utveckla kunskaper som kan användas utanför skolan.
I skolan pågår ett institutionaliserat lärande, ett
lärande som genom den historiska utvecklingen kommit att separera
inlärningsförlopp från produktion. I skolan är lärandet huvudsaken, målet med
aktiviteterna. Utanför skolan lär sig människor ofta ”på köpet” samtidigt som
de utför vardagliga handlingar. Det är annat som utgör målet med det man gör.
Detta är ingen kritik mot skolan utan mer ett konstaterande av dess roll i ett
specialiserat modernt samhälle. Den rollen innebär inte att skolan kan
underlåta att utveckla sin praktik i en mängd olika avseenden, t.ex. genom att
undervisningen inriktas mer mot produktion, så att eleverna upplever sitt
arbete som meningsfullt också på det sättet att det avsätter konkreta resultat,
som kan användas av andra. Men den grundläggande skillnaden mellan skola och
vardags- och arbetsliv utanför skolan består.
Den amerikanske antropologen Jean Lave beskriver hur
skräddare i Liberia förmedlar sin kompetens till lärlingar. Beskrivningen ger
med sin kontrastverkan en intressant belysning åt skolundervisning i ett samhälle
som vårt.
Lärlingarna skolas försiktigt och
stegvis in i de olika momenten av arbetsprocessen att tillverka kläder av
tyger. Genom att kunskapsförmedlingen sker inom ramen för skräddarens ordinarie
verksamhet är det emellertid viktigt att arbetet utförs så att plaggets
utseende och kvalitet inte påverkas av att det utförs av en lärling. Tygerna
kostar också pengar, och både kunder och skräddare är ovilliga att dra på sig
extra utgifter. Följden blir att inlärningsförloppet övervakas noggrant och att
lärlingen förs framåt i små steg. Mästaren övertygar sig hela tiden om att
lärlingen behärskar ett moment innan han tillåts gå vidare till nästa. Misstag
måste undvikas. Detta sätt att förmedla kunskap och färdigheter strider på
många sätt mot vad som är naturligt i en skolsituation i vår kultur. En
intressant och viktig skillnad är att barnet i motsvarande inlärningssituation
hos oss redan tidigt skulle få överta en större del av ansvaret för att utföra
uppgiften. Barnet skulle sannolikt uppmanats att experimentera och pröva olika
sätt att arbeta. Det är också troligt att läraren skulle ha förmedlat till
eleven attityden att det inte spelar så stor roll om man gör
fel – dvs. om produkten inte går att använda – utan att det viktiga är just att
försöka. Misstag kan i en pedagogisk situation som denna till och med uppfattas
som värdefulla, eftersom pedagogiken i skolmiljön fungerar enligt metaforen att
man lär genom sina misstag – ett förhållningssätt som är ekonomiskt omöjligt
bland de människor som Lave beskriver, där det överordnade villkoret är att
produkten måste gå att använda.
Lärandet i skolan kan alltså inte fungera precis på
samma sätt som lärandet utanför skolan. Därför utvecklar också skolan sitt eget
sätt att tänka om utbildning, sina egna normer och grundföreställningar. Ibland
idylliseras också lärosituationerna utanför skolan. Där är de autentiska och
meningsfulla, säger man, i stället för arrangerade och simulerade som i skolan.
Bortsett ifrån att man kan diskutera vad autencitet är i detta perspektiv,
lyfts i regel ideala förhållanden i världen utanför
skolan fram när man gör jämförelser. Så här säger den amerikanske språkforskaren
David Pearson apropå diskussionen om läsning och skrivning i skolan och läsning
och skrivning ”i det verkliga livet”.
Det idealiska verkliga livet må innehålla många
möjligheter till spännande tillämpningar av läsning och skrivning, men det
finns åtskilliga verkliga verkliga liv som
innehåller antingen trista tillämpningar eller, vad värre är, inga
tillämpningar alls. Jämfört med en del verkliga liv kan skolans simulerade liv
förefalla ganska spännande.
Skolan är en egen miljö för lärande – på gott och
ont. Det är inte meningsfullt att anklaga skolan för att det som sker där inte
ser likadant ut som det som sker utanför skolan. Men – skolans lärosituationer
måste upplevas som meningsfulla för de elever som går i skolan; de måste utformas
så att det eleverna lär sig ska kunna användas i skiftande sammanhang och för skiftande
syften – i och utanför skolan. Det betyder att mycket av det som karaktäriserar
livet och lärandet utanför skolan måste få sitt särskilda
uttryck också i
skolan.
Överkurs: Var finns
verkligheten?
