Mediaspråk - Att rasa över något

En liten fundering som jag haft ett tag. Varje dag läser jag i dagspressen att någon rasar över någon eller något. Rasa kan ju betyda ganska mycket och är ett ord som också har används flitigt i 1917 år bibelöversättning. Nu har det tydligen blivit ett praktiskt ord för media. Det är färgstarkt och nästan lite våldsamt. Betydligt mer kraftfullt än det simpla ordet arg.
I SAOL anges flera betydelser och det är väl nedanstående som ligger närmast medias användande:
4)
[specialfall av 3]

visa våldsam vrede l. ursinne; i vrede l. ursinne föra ett våldsamt, obehärskat språk l. komma med häftiga an­ klagelser l. hotelser mot ngn l. ngt; vara våldsamt vred l. ursinnig;

jfr 3. Rasa mot ngn l. ngt. Rasa över ngt.
The rasa emoot euan­gelium. OPETRI 2: 125 (1528);

jfr 3. BRASK Pufendorf Hist. 227 1680. I Skånska nationen rasar hy­pochondristen Jönsson mot Ljunggren. Andersson- Brevväxl. 2: 151 1853.
Skådespelerskan rasade, kramade ihop tidningen, ögonen sprutade eld och hon skar tänderna. HELLANDER Teaterorig. 15 (1900).
Hemberg rasade och svor. UrDNHist. 1: 342 1952.

Men, är det ett uttryck för journalistisk språkfattigdom att nu alla (många) verkar använda detta begrepp, minst en gång om dagen, så risken för inflation i betydelsen är överhängande. Kanske inte världens viktigaste fråga egentligen. Men, jag bara funderar lite...

Den kommunikativa människan

Vi kommunicerar inte bara med ord utan också genom vad vi gör och hur vi gör det. Till detta tar människan alla tänkbara hjälpmedel, Kläder, bil, boende m . m och har gjort så i alla tider.

Vi skapar också oss själva i ett sökande identitetsprövande genom att formulera och presentera oss på olika sätt. Internet är här en naturlig arena och när jag funderar lite ostrukturerat kring dessa saker dimper ett mail in med nyheter och jag ser att Pia Södergård i höst har disputerat på en avhandling med titeln Virtuell gemenskap: ett informationsvetenskapligt perspektiv på ungdomars cyberkultur.

Ibland kommer saker som på beställning. Flera saker i presentationen gör mig nyfiken. Ett citat från ingresstexten som presenterar avhandlingen lockar till läsning: Pia Södergård bestämde sig för att undersöka vad barn och unga egentligen använde sajten LunarStorm till. Hon förvånades över att samspelet i communityn ledde till frågeställningar kring egna och andras identiteter: ungdomarna beskrev LunarStorm som en miljö där de ärligt kunde vara sig själva - kanske mer så än i verkligheten.

Det är roligt att avhandlingar med fokus på ungdom och internetanvändning nu trillar in. Tidigare i höst var Elza Dunkels aktuell med ”Bridging the Distance - children’s strategies on the internet”

Nu har jag fått mer att läsa, tack.

Hur viktigt är det?

En kort fundering efter att ha läst en nyhet från IDG.se om "Hologram i konferensrummet...". Tekniken låter häftig och volymetriska bilder var ett nytt ord för mig. Jag har lätt för att fascineras av detta framtidsperspektiv. Men, hur viktigt är det egentligen med denna teknik, om det är själva innehållet i mötet som är viktigt? Jag vet att all teknik kostar och skall fungera när det används. Därför blir jag fundersam över den egentliga nyttan med så tunga system som artikeln redogör för. Dessutom är ju systemet väldigt platsbundet.
De distansstudenter jag har haft i seminariearbeten har inte självklart prioriterat den webkamera som systemet vi använt erbjuder. De har suttit hemma, och geografiskt spridda över hela Sverige och snabbt blivit rutinerade på webkommunikation via headset och den gemensamma skrivytan, som uppskattats mer än kameran. Det är detta som får mig att fundera över hur viktigt är det egentligen att alla ser varandra för att uppleva närvaro? Ungefär som om vi inte skulle kunna kommunicera längre i telefon... tyck gärna till...

Efter marratech?

Idag sitter jag och leker mig igenom olika webbaserade konferenssystem. För mig är marratech något av en standard så all jämförelse blir utifrån det. Eftersom framtiden är osäker för just marratech är jag både nyfiken och lite orolig för vad som kommer istället. Fast mest nyfiken. Framtiden ser onekligen ljus ut för vad som gäller webbaserade kommunikationssystem, inte minst av miljöskäl. Viktoria Matsson skrev om detta i september och frågar lite retoriskt varför videokonfererandet inte ökar Är problemet användbarhet, teknisk ovilja, tradition, okunskap eller girighet (du får traktamente om du reser)?
Jag hoppas på det första för det kan vi åtminstone lösa relativt snabbt.

Jag kan bara säga, vi jobbar på det första...

Presentation

Naturligtvis måste en bild på mig infogas i presentationssyfte. Bilden gjorde min son när han var sex år. Min son är nu betydligt äldre men eftersom jag befinner mig i det stadiet i livet där man inte förändras så mycket, så när som på lite detaljer, äger bilden fortfarande en viss aktualitet.

(O)tillåtna tankar om dataeffektivitet

Undringar lite så där allmänt ...

Hängiven IT-användare som jag är kan ändå en och annan tanke förirra sig in i huvudet som får mig att stanna till och fundera över märkligheter i vardagen. Med datoriseringen av en mängd arbetsuppgifter var väl tanken att det skulle underlätta och effektivisera, tror jag.

Jag minns hur jag på en skola så sent som på 90-talet fick skriva in betyg för hand för de avgående niorna. Det var ett dubbelkollande fram och åter och nåde den som skrev något fel. Det var inte roligt då det var en omständlig procedur att rätta till detta. Betygslistorna skrevs på eftermiddagar och kvällar några dagar före examensdagen och det var kö till de enda orginallistor som låg vid det långa, i lärarmun kallad, betygsbordet. När denna procedur var avklarad återstod för klassföreståndare att utifrån listorna skriva de enskilda betygens. Slutligen skriva under och få dessa undertecknade av rektor. Det var ett intensivt skrivande de sista dagarna på terminen. För även den sista tiden på terminen räknades som en del av undervisningstid och hur utslaget skulle bli i betyget. Nu, med datoriseringen skall betygen vara inlämnade tre till fyra veckor innan terminsslut för att eleverna skall hinna få sina betyg. Resten av terminen blir ren utfyllnad då alla elever vet att betygen redan är satta. Är det inte lika bra att sluta terminen då eftersom det blir knepigt att förklara för eleverna att veckorna som återstår faktiskt betyder något. Men... det är ju klart, då måste ju betygen skrivas in ändå tidigare... det blir knepigt det här. Nu tror jag inte på betyg i allmänhet för att motivera elever, men hela systemet gör att det här blir knepigt eftersom signalerna i samhället säger annorlunda.

På högskolenivå är jämförelsen likartad fast där gäller det kursplaneskrivande. Med datoriseringens effektiva stöd skall de kursplaner som skall gälla för kurskatalogen hösten 2008 vara inlämnade och godkända senast oktober 2007. Det är framförhållning det. Något större utrymme för flexibilitet, lyhördhet och snabba beslut för omgivningens behov finns inte.

En annan fundering här måste handla om frånvarorapporteringen. Som förälder har jag häpet konstaterat att skolan mina barn gick på för en tid sedan fick ett datoriserat närvarosystem (eller frånvarosystem) kallat ”Historik”. När jag jobbade som lärare ringde vi samma dag om en elev var frånvarande och inte hade någon sjukanmälan för att snabbt höra oss. Kanske hade de glömt anmäla? Den omedelbara responsen från skolan var uppskattad. Nu med datoriseringen har jag fått sitta med mina barn med tre till fyraveckorsrapporter utskrivna prydligt och detaljerat och försöka reda ut varför de var borta en timme för tre och en halv vecka sedan. Eller tisdagen i vecka 12. För ungdomar i högstadieåldern är detta verkligen historia, det var ju ”jättelängesedan” och flera gånger har det konstaterats att det var legitim frånvaro men rapporteringen har klickat. Eller så har läraren inte märkt att eleven kom lite sent till lektionen. Så konstigt det blev med datorns inträde i administrationen. Människorna och närvaron liksom försvann.