Sverige sämst att använda Internet för distansutbildning!

Nu har WORLD INTERNET INSTITUTE släppt sin årliga rapport om om Internets påverkan på samhället.
Med viss förvåning läser jag att trots hög Internetanvändning så är Svenskarna sämst på att använda Internet för distansutbildning 20 – 30 procent av användarna i WIP‐länderna har någon gång prövat att utbilda sig via Internet. I Sverige är det det 4 procent. Längst fram ligger Nya Zeeland och Singapore.
Tja, vad skall man säga? Det finns utvecklingsmöjligheter på området :)...

En sak till... jag kan inte motstå

Jag har tidigare skrivit om laddade pedagogiska begrepp och hur vanskligt det är att förhålla sig till dessa ibland. Titta på denna video som verkligen sammanfattar mina egna funderingar kring det som kallas lärstilar, eller inlärningsstilar..

Och när videon är slut finns Rigmor Lindelöfs artikel att ta del av i ämnet.

Lååångt mellan inläggen

Jag har haft svårt att hinna med bloggen som mest har varit till för mig själv faktiskt, som ett slags minnesstöd, men också för att själv pröva bloggandets värld. Hösten har som sagt varit ganska hektisk men jag tror att jag skall fortsätta på den mer lättsamma vägen och skriva lite om mycket. Just nu följer jag med stort intresse Janne och Stefans resa i väst på http://ictmission.blogspot.com/. Det är väl ett sökande efter... ja... något att inspireras av. Min behållning är i alla fall deras reflektioner av det de möter.
Jag fortsätter också mitt sökande efter en värdig efterträdare till marratech. På onsdag skall jag lyssna och se på en demonstration av elluminate, så får vi se om jag blir imponerad. Lite orolig är jag... faktiskt.
Annars ser jag fram emot Online Educa i Berlin den 3-5 december. Vad jag har förstått skall Michael Wesch vara en av keynotespeakers. Det tycker jag skall bli extra spännande :) Ses vi där kanske?

Livslångt lärande...

Apropå begrepp i tiden, så undrar jag bara om inte människor förr också lärde sig saker och utvecklades hela livet?

En pedagogisk grundsyn (?)

I många sammanhang ombeds lärare/pedagoger att formulera sin pedagogiska grundsyn. Det vanligaste sättet verkar då vara (efter ett snabbt googlande) att formulera ett antal ganska självklara postulat som knappast någon kan ifrågasätta för att sedan utifrån detta göra en beskrivning över den egna (förträffliga) positionen.
Att formulera en pedagogisk grundsyn som ett slags credo är knepigt. Det måste, om man så skall göra, bli ett resonerande och problematiserande dokument där olika aspekter av det som vanligtvis hanteras under redogörelsen av pedagogisk grundsyn, nämligen synen på kunskap, synen på människan som kunskapande varelse, synen på samhället, etiksyn och situationens villkor. Samtidigt skall det vara någon form av personligt ställningstagande vilket jag skall försöka ge uttryck för. Jag gör detta i en slags betraktelse och tror att min egen position kommer att framstå tydligt ändå.

Om människan och lärande vill jag påstå att hon lär sig hela tiden oavsett tid och miljö, hon är i detta avseende oerhört anpassningsbar. Är det något som vi kan förstå av historien och studiet av kulturer så är det att människan anpassar sig till sina (lär)villkor. Människan har allt sedan antiken försökt beskriva lärandets villkor. Detta med olika perspektiv och teoretiska glasögon, som naturligtvis är färgade av sin samtid och kultur. I dag är det, det sociokulturella perspektivet som dominerar beskrivningen av hur människan lär. Naturligtvis har jag svårt att befria mig från den dominerande uppfattningen från vår tid och kultur. Jag måste tillstå att min syn på hur människor lär, präglas av detta perspektiv.

• Kunskap är varken en enbart kognitiv process eller en enbart fysisk process
• Kunskap är sammanhangsberoende
• Kunskap är språkberoende
• Kunskap är endast möjlig i samspel mellan människor
• Kunskap utvecklas med hjälp av och på grund av Artefakter – Verktyg!

Fast, frågan är om det egentligen är så "nya" insikter? Kanske snarare betoningar?
Den intressanta frågan kvarstår dock, vilka konsekvenser får det för undervisningspraktiken?
Hänger min praxis ihop med min syn på lärande? Alltför ofta inte, eftersom det är så många saker som styr och begränsar den faktiska möjlighet jag har att styra över andras lärsituation.
Jag är inte ens alltid medveten om den diskrepans mellan vad jag uttalar för ideal och den praxis jag själv lever i. Jag tror att det är viktigt att vara medveten om detta då lärares/pedagogers språkbruk ofta är problematiskt värderande snarare än ett yrkesspråk med preciserad betydelse. Flera studier har gjorts som påvisar detta.

För att diskussionen om pedagogisk grundsyn ska bli pedagogiskt meningsfull bör inte en grundsyn ses som något evigt och oföränderligt. Genom reflektion kan även grundläggande antaganden förändras. Detta är den bärande tanken bland de teoretiker som diskuterar reflektion och erfarenhetsbaserat lärande (Argyris och Schön 1996, Granberg och Olsson 2004). Att gå direkt på grundsynen fungerar inte. En pedagog som får frågan: ”Vilken pedagogisk grundsyn har du?” kommer förmodligen att svara i enlighet med de uppfattningar som hon själv och omgivningen anser vara de ”riktiga”. Det är bara genom att konfrontera sina konkreta handlingar och försöka få syn på de resonemang man för kring dem som den genuina pedagogiska grundsynen, det man ”menar” med det man gör, kan bli synlig, eller åtminstone skönjbar.
(Maria Andrén, Det pedagogiska övervägandet. Åbo Akademi University Press 2008, s.66)

Min utgångspunkt i förhållningssättet till människan är i alla fall att hon är naturligt nyfiken och en ständigt lärande varelse. I formella inlärningssituationer kan däremot en mängd hinder uppstå, både av kognitiv art men också av emotionella och till och med existentiell art. Med åren har jag lärt mig att många människor har ett komplicerat och spänt förhållande till teknik. Det skulle nästan kunna klassificeras som existentiellt. I lärarrollen har detta sedan gammalt varit ett bekymmer och jag vill gärna citera Martin Bäcklin. Att vara lärare, Almqvist & Wiksells serie: Handböcker för lärare, 10. Tryckt 1948!!

De tekniska hjälpmedlen för undervisningen lär man känna så småningom, men bekantskapen bör inte uppskjutas för länge. Läsfolk har ibland rätt grumliga begrepp om maskiner. Det känns ganska genant, när t.ex. en baloptikonlektion kommer av sig vid ingången, därför att man inte behärskar apparaten. Jag har sett skådespelet rätt många gånger. 1946 års skolkommission föreslår, att en specialkurs i användandet av tekniska hjälpmedel (skrivmaskiner, dublikatorer, grammofoner,- epidiaskop för skioptikon- och baloptikonbilder, filmapparatur, radioutrustning) skall inläggas i lärarutbildningen. Jag skulle vilja rekommendera mina läsare att ta del av kommissionens motiviering (betänkandet s. 472 ff.). Enligt min mening är det angeläget, att förslaget beaktas. Den åsikten kan man hysa utan att förfalla till yrvaket aktualitetsjäkt eller till övertro på de tekniska hjälpmedlens betydelse. De är blott hjälpmedel, men som sådana kan de ibland vara ovärderliga. (Citat sid. 143)

Martin Bäcklins text, 60 år gammal känns förvånansvärt aktuell. Ändå är det stor skillnad på då och nu. Skillnaden kan bl. a. beskrivas som att Bäcklin såg tekniken som hjälpmedel, liksom vid sidan av. Idag är den digitala och tekniska impregneringen av vår tillvaro så omfattande att det inte är rättvist att betrakta IKT som hjälpmedel vid sidan av… IKT påverkar våra kommunikationsmönster och informationsstrategier på ett så omfattande sätt att vi måste omvärdera vår syn på många områden. I synnerhet om hur människan kommunicerar, skapar kontakt och organiserar undervisningsstrukturer. Samtidigt finns det många människor som strategiskt undviker all form av IKT… och lever ett rikt liv ändå :).

“It is human nature to want to acquire new knowledge and skills, and if people aren’t doing it, they will have good reason.” Hardingham (2006)

Här berörs då frågan om balanser, mellan privat och professionellt. Naturligtvis kan undervisning och lärande ske utan digitala arkitekturer, så har det ju varit länge och kommer i olika sammanhang att fortgå, men som lärare idag, i det formella utbildningssystemet oberoende av nivå, kan inte frågan längre förpassas till hjälpmedel som man kan ha eller inte. Digital kompetens är inte längre enbart kognitiv kunskap om IT, utan innefattar även ett förhållningssätt till omvärlden. Digital kompetens är idag för läraren lika viktig som att kunna läsa och skriva.
Prof. M. Wesch (Kansas State University) betonar på ett intressant sätt behovet av att tänka om, (rethinking) angående en mängd aspekter med anledning av våra förändrade kommunikationsvanor med exempel från youtube. Detta är viktigt, inte minst med tanke på våra föreställningar kring utbildning och hur den skall bedrivas. Med IKT ser jag själv en enorm utmaning till just rethinking, och jag gör det gärna eftersom det finns sådan potential i just kommunikationsavseende med IKT… och lärande handlar ju om kommunikation och förhållningssätt.
Vad blev det då av min pedagogiska grundsyn? Jo, att den är föränderlig och situationsbunden, och därför lite svår att få fatt i med en sådan här text. Men, i stort handlar det om förhållningssätt, attityd och kommunikation.

Nu är det entreprenörskap igen...

Jag har skrivit om detta tidigare men fattar pennan igen.
Maud Olofsson, Jan Björklund, och Lars Leijonborg skriver i en artikel (Svenska Dagbladet 17 september 2008) om företagande och entreprenörskap.
Jag blir inte riktigt klok på texten. Man kan förledas att tro att entreprenörskap och företagande är samma sak, men ändå inte riktigt. Eller vad menar dom...

"Många ungdomar kan tänka sig att starta ett företag, men tvekar eftersom de inte vet hur man gör eller törs satsa på en egen idé. Här kan utbildningsväsendet fylla en viktig funktion genom att hjälpa dem att utveckla de kunskaper, kompetenser och förhållningssätt som behövs. Det gäller alltså att redan i skolan väcka entreprenörskapsandan hos eleverna."

Samtidigt skriver dom att

"Mycket av det som utmärker en bra entreprenör - förmågan att lösa problem, planera sitt arbete, ta ansvar och samarbeta med andra - är också de egenskaper som eleverna behöver för att klara sina studier och bli framgångsrika i vuxenlivet.

Utbildning i entreprenörskap är därför värdefull också utanför företagsvärlden. Regeringens ambition är att entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom hela utbildningsväsendet.

För att uppnå detta presenterar regeringen i dag en strategi för entreprenörskap. För det första behöver färdigheter och förmågor som lägger grunden för entreprenörskap få större utrymme i skolan. De handlar till exempel om att ta initiativ och omsätta idéer till handling."

Intressant är att det som slås fast är att det som utmärker en bra entreprenör är förmågan att lösa problem, planera sitt arbete, ta ansvar och samarbeta med andra. Är det inte just detta som skolan har blivit bättre på de senaste decennierna, det som av en del kritiker kallas flumskola? Fast, samtidigt påpekar de att skolan måste bli bättre på detta. Eller är det en glidning till kurser i företagande de menar, fast det låter tjusigare med entreprenörskap?

Värdeladdade begrepp är knepiga.

Jag har i många år funderat på otydligheter i språket, särskilt vad gäller utbildningsfrågor/skola. Jag har naturligtvis en del käpphästar jag reagerar på. Jag skall bara ge ett exempel.
Vi är ju alla mer eller mindre fångna i språk- och värdediskurser vilket Lattekåseriet visar på ett mycket underhållande sätt. Men, tillbaka till exemplet. Betänk begreppet helhetssyn...
Fundera ett tag och känn efter vilka associationer ni får...
Jag kan med viss ansträngning förstå intentionen bakom men är ändå tveksam till begreppet. Helhetssyn är starkt värdeladdat + och ändå kunskapsteoretiskt/filosofiskt/epistemologiskt omöjligt. Min poäng blir här att om man vill vara tydlig så bör man tala om ur vilket/vilka perspektiv man valt att arbeta, eller belysa något. Först då blir det klart att man inte kan se allt samtidigt. En viss ödmjukhet i det egna seendet kanske? Eller ett skarpare seende?

Är inte begreppet helhetssyn inom all akademisk text ganska märklig då det akademiska perspektivet präglas av val, val av perspektiv. Jag kan förstå att begreppet används polemiskt i vissa sammanhang, men inte här, inom akademin? Leder inte detta till ett kunskapsteoretiskt problem, eller är orden inte SÅ viktiga?

Just den starka värdeladdningen i helhetssyn gör mig än mer fundersam till användandet. Det är just i dess anspråk - i förhållande till... Vad? Vilka?
Om man med ett innehållsmässigt omöjligt (kunskapsteoretiskt) och starkt positivt laddat begrepp lanserar sin egen position och så framhåller sin egen förträfflighet, det är för mig inte förtroendeskapande.
Googla lite så får ni se. Helhetssyn finns på allt möjligt. Till och med på människan... bevare mig väl. Jag har inte ens helhetssyn på min fru... eller på mig själv ens.
Säg inte att ni har en helhetssyn! Gud, den allseende kan bli sur! :)

Distansutbildningar sparar resor

Se där, distansundervisningens miljöaspekt lyfts fram. Tre och ett halvt varv runt jorden motsvarar ca 14 000 mil som inte behöver tillryggaläggas. Tänk också på hur mycket tid det utgör :)

Älvsjömässan

Det var nog den största konferens jag varit på och förberedelserna för mentometerinslagen var intensiva. Vid varje symposium svarade deltagarna på en eller flera frågor. Några bilder från förberedelse och genomförande... Min roll i det hela var praons :)

Väntan...

Just nu sitter jag i hotellfoajén och väntar på besked om eftermiddagens program. Mentometern är en naturlig del vid symposium när...

This Friday the leaders in oncology will convene in Stockholm, Sweden, for the much awaited ESMO Congress. Organized by the leading Medical Oncology society in Europe, 8,550 pre-registrants including physicians, healthcare providers, policy makers and cancer patients will attend the 33rd edition of this educational and scientific forum. The ESMO Congress, which takes place from 12-16 September, will serve as a hub for interdisciplinary interaction, presentations on cutting-edge science and discussions about the rapidly changing world of oncology.

Mera om hur det gått senare...